Att överlista ett barn
Med alternativ rubrik ”På gränsen till nervsammanbrott, j****a ungar”.
Treåringen har problem med kisseriet. Antagligen glömmer hon av sig i leken och hinner inte säga till, för några månader sen gick allt bra. Men hennes mamma är rädd att det kan vara något annat, därför var det inbokat att lämna ett urinprov på vårdcentralen tidigt i ottan innan dagis. Skönt att förhoppningsvis kunna utesluta något allvarligare.
Så i morse var det dags att treåringen skulle kissa i en plastburk. Där sitter hon i fåtöljen djupt engagerad i tecknat på TV:n. Senaste veckornas kiss i byxan ägnar hon inte en tanke åt, inte heller det gråt som det vållat, extra ombyten på dagis, bli duschad i tid och otid eller förmaningar från mamma och pappa. Så mitt i den trevliga stunden står pappa där med en liten plastburk och berättar att hon ska kissa i den. Helst nyss, det är bråttom. Treåringen stirrar på mig och hennes ögon smalnar av misstänksamhet innan hon långsamt skakar på huvudet. Hon visar tydligt att detta inte är något hon vill eller tänker göra.
Mamma och pappa berättar varje dag hur duktig hon är när hon hinner säga till och gå på toaletten i tid och så plötsligt ska hon göra det i en liten burk? Taktiken blir nu att berätta om urinprov och om hur doktorn kan se på kisset om man är sjuk, den taktiken funkar inte. Hon berättar med stadig röst att det inte finns någon burk i hennes doktorsväska. Den logiken levererad av en treåring är orubblig och en absolut sanning.
Ny taktik blir att utlova en tablettask i eftermiddag efter dagis, i farten slänger jag med ett tuggummi också. Nu kryper hon upp i fåtöljen, stirrar mig stint i ögonen och frågar om det är lördag idag. Först ska det kissas i en plastburk och sen godis på en fredag? Hon förstår att något inte står rätt till.
Okej, byte av taktik. Det börjar bli bråttom och den nya taktiken är enkel. Ungen ska pinka i burken, så enkelt är det. Därmed basta. Lyfter upp henne och bär henne till toaletten. Skrik. Mer skrik. Panikartat börjar jag nu istället överlägga med treåringens mor. Kanske är det lite överdrivet med urinprov? Säkert något övergående, kanske vänta en vecka och se? Hennes blick säger allt. Det är inget alternativ förstår jag och känner mig som en usel förälder.
Mitt i den smått kaosliknande situation hörs plötsligt treåringens röst. Gråten är borta och rösten är stadig och bestämd. Hon tittar på muggen där tandborsten står och säger.
”Jag vill kissa i Nalle Puh-muggen”
Sagt och gjort. Lyckligt pressar hon fram några droppar som strax övergår till skvalande utanför muggen men uppdraget är åtminstone utfört. Puh kan man lugnt säga.
Nya DVD-spelaren
Den kopplades in men samma dåliga bild, ljusnivån går upp och ner. Så det var bara att konstatera att felet inte alls hade legat där. En stunds felsökning och det kunde konstateras att signalen skickats genom den gamla videon och där låg felet. Direkt in i TV:n och bilden var perfekt! Så även med den gamla och jättedyra DVD:n.
Så nu har man alltså en DVD-spelare för mycket. Fint, behöver man inte köpa ny sen när den gamla går sönder på riktigt.
En vecka kvar
Sen är det val. Som vanligt är det den del av folket som är osäkra, dåligt pålästa och ombytliga som ska avgöra landets framtid. De som låter en floskel och lite valfläsk vara avgörande för var rösten hamnar. Men det är inget att bekymra sig för, så fungerar demokrati och vår tids stora folksjukdom, dumheten, är en del av samhället.
Men fint väder idag. Solen värmer skönt och att stå ute och måla lite är faktiskt riktigt trevligt. Och så blev det ett inköp idag, en ny DVD-spelare. Det där jättedyra hemmabiosystemet som inte är lika jättegammalt som dyrt har slutat att göra vad det ska. Något nytt jättesystem blir det inte än på ett tag men en spelare så att man kan se på film på TV:n kändes ganska nödvändigt. Några hundralappar för det som var sience-fiction för bara några år sen, det är billigt!
Jag har kapitulerat och ska ikväll se Brokeback Mountain. Jag som växte upp med Clint Eastwood tycker fortfarande att cowboys ska skjuta på varandra och inte i varandra. Men jag är nog bara fördomsfull, hoppas mina fördomar om filmen krossas ikväll.
Vad man egentligen säger
Jag jobbar just nu med att utvärdera och analysera ett projekt i grundskolan. En dag i veckan jobbar jag med det och besöker grundskolor. Pratar med elever och personal och är med på lektioner och ser hur de undervisar, eller inte undervisar. Jag är inte särskilt välkommen någonstans, de flesta tror att jag är där för att samla på mig material och sedan kritisera deras sätt att sköta sitt jobb. Egentligen är jag väl det men det heter ju inte så, det är formulerat mycket trevligare och i en positiv anda. Jag försöker också vara så positiv jag bara kan och på alla sätt försöka minska min roll som ett eventuellt hot.
Skolan är på flera sätt en sluten värld och alla i lokalerna är bekanta med varandra. Häromdan kom jag till en ny skola och i letandet efter expedition mötte jag en ung kvinna. Jag fick ett .
”Hej, kan jag hjälpa dig?” direkt hon såg mig. Men hennes blick, tonfall och kroppsspråk sade något helt annat. För mig blev det snarare.
”Vem fan är du? Är du här för att antasta våra elever eller i bästa fall stjäla några datorer?” fast det kunde jag ju inte låtsas om. Så jag bara presenterade mig och frågade efter vägen och hon såg lättad ut när hon förklarade hur jag skulle ta mig till rätt plats. På väg till rätt plats mötte jag nästa person och allt upprepade sig. Så än en gång fick jag avväpna henne och lugnande berätta mitt ärende.
Till slut nådde jag expeditionen och rektorn. Hon började berätta om ombyggnationen, hur rörig skolstarten hade varit och att allt egentligen var väldigt annorlunda. Fast inte just nu alltså. Egentligen berättade hon för mig att hon var lite orolig för att just hennes skola på något vis skulle bli nämnd i något negativt sammanhang. Sen var jag runt en stund och pratade med elever och personal. En lärare förklarade att hon inte kände eleverna och att det därför var lite stökigare än det normalt var i hennes klassrum. Jag förstod såklart att det egentligen inte var så hon menade men nickade och log. Hon log tillbaka i samförstånd.
Stökiga klasser var det och på modernt vis spred eleverna ut sig i korridorer och grupprum för att jobba självständigt och i enlighet med läroplanen. Tröttsam miljö och en huvudvärk började smyga sig på. Så strax efter lunch gick jag till rektorn igen och sade att jag hade fått många intryck under förmiddagen, tyckte det verkade vara en trevlig skola och att skulle höra av mig om det var något jag funderade på. Fast egentligen sade jag ”Nu är jag trött på det här, har ingen lust alls och åker hem för att sova”
Fast det fattade inte hon förstås. Eller?
Min självbiografi kapitel två
Men det gav frukt till slut. Utekvällarna ledde till något. Innan jag fyllt två år så träffade hon honom på stans då häftigaste krog. Han hade visst först bjudit upp hennes väninna, som nobbade, och sen blev det min mor i andra hand. Hon sa ja, och de dansade. Bara tanken på att folk faktiskt bjöd upp varandra får mig att rygga tillbaka lite, fasligt omodernt. Att säga ”Får jag lov?” med skjortsnibbarna hängandes ner mot magen låter inte som någon vacker syn.
Hon sa inte bara ja till dansen har jag förstått. För hon kom inte och hämtade mig hos mormor och morfar förrän på eftermiddagen dagen efter. Sen efter det var han en del i mitt liv, och är fortfarande. Hin håle personifierad. Djävulen himself i bruna kläder. Och så de där skjortsnibbarna förstås. Kan det bli värre? Ja, skjortan var brun och orange. Jag har sett bilder. Usch.
Hur som helst så fanns han där. Hur lång tid det dröjde till han började försöka trycka ner mig vet jag inte. Antagligen ungefär när deras förhållande var etablerat och svartsjukan kom krypande. Någonstans då gissar jag att han såg mig som ett hot. Som något nödvändigt ont, något han fick på köpet.
Han fick mig på köpet. Jag och Hin Håle under samma tak. Varje dag, hela tiden.
Du har väl aldrig haft nåt jobb?
Pratar i telefon med en av mina närmsta vänner. Vi har följt varandra i många år. Samtalet handlar om smått och stort, han känner mig bra. Riktigt bra. Samtalet leder in på min förra blogg och jag berättar lite för honom. En del känner han till men ganska mycket är helt nytt t.om för honom. Han kan inte förstå att det är sant. Han blir tyst. Han beklagar. Han är oförstående. Precis som jag.
Så lämnar vi ämnet och kommer in på andra saker. Fortfarande med en touch av förståelse och närhet. Det knyts band när man anförtror sig eller bli anförtrodd. Som den där tjejen jag haft kontakt med under några år på nätet. Ibland intensivt, ibland mindre intensivt. På senare tid mer. Känslan av någon form av förtroende finns där och mina sympatier finns där. När jag går och funderar och hoppas på flirtandet blir det någon form av konstaterande att jag bryr mig. Bland annat. Men jag har goda förhoppningar. Hon är trevlig, klipsk och dessutom väldigt söt.
Hur som helst. Jag och han pratar i telefon och när jag kommer in på jobb utbrister han just de där orden, att jag aldrig haft något jobb. Som om jag levde på luft och vilja. Jag frågar om han menar allvar och han säger att han gör det. Han har aldrig förstått vad jag sysslar med och tycker alltid att jag är ledig. Att jag har pengar ändå har han funderat på men aldrig tänkt närmare på, kanske har jag levt på socialbidrag och svartjobb, trots att han vet att jag är totalt motståndare till liknande. Så jag berättar vad jag gör, vad jag jobbar med och sysslat med de senaste åren. Han lyssnar intresserat men verkar mest glad att jag inte lever på bidrag eller kriminella aktiviteter.
Jag undrar vad andra tror jag sysslar med. Förresten skulle det vara kul med ett fast jobb. 7-4 varje dag, fem dagar i veckan och sen längta och planera för semestern som kommer i slutet på sommaren. Ett tag skulle det vara kul. Men det finns många fördelar med fasta tider, jag har jobbat lite så en gång, så jag vet. Veta när man börjar och när man slutar. Rutiner är bra. Men de är svåra som fan att skapa själv när ingen styr upp det.
Så fort jag dyker på ett bra sånt där 7-4 jobb så ska jag ta det i beaktande. Eller 9-5 kanske. Det är nog bättre.
Allra bäst är nog att sova på saken. På måndag morgon känns det kanske inte lika angeläget.
White trash
med underrubriken ”Kapitel 28 i min självbiografi”
Hoppar fram några steg. Efter fyra dagars vånda så ska jag ändå försöka formulera mig kortfattat men definitivt utelämna de ord och fraser jag sagt de senaste dagarna. Sånt som man inte säger. Sånt man inte får säga och absolut inte om någon man har de blodsliga banden till.
Jag kan förstå mycket och det jag inte förstår kan jag oftast acceptera men vissa saker klarar jag inte av. Den där absoluta och totala dumheten som dessutom sårar och gör illa, den förstår jag inte. När den sen har en onödigt stor avsaknad av självinsikt så blir den fulländad i sin uslaste form. Flera år av krampaktiga försök att ändå kunna acceptera mitt i den där ändlösa oförståelsen blir till luft och intet när man inser att det egentligen är barnen man de senaste åren har kämpat för.
Så skäms på dig din White trash- kärring. Tyvärr är du för jävla dum i huvudet för att ens kunna närma dig den insikten. Tanken på det gör mig illamående. Ordentligt.
Ovidkommande kuriosa om mig
Utmanad av http://www.enioreh.com/blog/ så svarar jag på några frågor om mig själv.
4 jobb jag haft.
- Murare
- Pedagog
- Musiker
- Ljudtekniker
4 filmer jag kan se om och om igen.
- Gudfadern 1
- Gudfadern 2
- Sällskapsresan 1
- Fyra nyanser av brunt
4 städer jag bott i
- Palma
- Halmstad
- Los Angeles
- Örebro
4 TV-serier jag brukar titta på.
Inga, följde Cityakuten för 10 år sen.
4 platser jag vill besöka.
- Sydafrika
- Kina
- Mount Everest
- Nordpolen
4 websajter jag besöker dagligen
- DN
- Aftonbladet
- VSTforum
- Flashback
4 favoriträtter
- Skaldjur i alla dess former
- Sushi
- Husmanskost
- Oxfilé i de flesta former
4 ställen jag känner mig bekväm
- Sängen
- Soffan
- Duschen
- Bilen
Det var inte lätt det här…
Förmiddagsdejt
Det är nog inget begrepp va? Dejta på förmiddagen känns inte som något som är vanligt. Möjligtvis i Stockholm där det kanske har blivit mode, kanske i kombination med något sorts kaffe som ingen har hört talas om, än mindre att det smakar kaffe.
Men en sån dejt ska jag ha. Fast utan kaffe, det här är nog helt andra förutsättningar. Det blir nog bara sex. Inget kaffe, inte massa småprat, verkar enkelt. Enkelt är modernt, det bestämmer jag nu.
Värme
Det är varmt nu. Varmt varje dag och svenska folket njuter av en touch av medelhav. Värmande var också alla ryska vänner som uppmärksammade min förra blogg. Ett stort tack till er! Mycket glädjande.
Denna helgen blir det en tripp i landet. Ska hälsa på min far som nu har övergett polisongerna och cigaretterna. Men det blir nog lite sprit, en och annan whisky kommer det säkert att bjudas på. Ett ganska intressant kapitel i min självbiografi är det senaste året när det gäller relationen till honom. Men det behövs nog lite distans innan det går att formulera exakt vad det innebär och kommer att innebära.
